Blöt, svettig och glädjetårar

Säsongen är sen i södra jämtland. Öringarna och harrarna i Gimån verkar ännu lite senare. Flera arter av dagsländor kläcker i bra antal. Så pass bra att det borde vara mer aktivitet än vad det är. En harr vakar stabilt men är helt omöjlig att tas med. Seglet vajar lugnt i strömmen när harren går upp slött och tar de nykläckta sländorna som är påväg att passera. Tiotalet dagsländemönster har driftat perfekt över ståndplatsen utan en tillstymmelse av intresse.

Efter lite diskussion med Marcus så beslöt vi oss för att ge upp den frossande harren och söka oss uppströms, till en avlägsen pool i hopp om att gräset är grönare där. Detta är mitt fjärde besök vid Gimån. Anledningen till att jag inte har varit just på denna sträcka beror till stor del av de stora stenar och stockar med anor från den forna flottningstider. Vadningen är med andra ord inte av lättaste karaktär. Till följd av detta hade redan ett klädbyte skett tidigare under dagen. De som varit här vet vad jag pratar om. En vadarstav är att rekomendera!

Svettiga och trötta i benen efter att ha avverkat närmare 300m bland stockar och sten, smyger vi oss fram runt den ö som isolerar denna plats. Vi spanar förhoppningsfullt uppströms.

Marcus upptäcker direkt ett vak i en strömkant. Vi stannar till och pustar ut ett tag samtidigt som det förs diskussion om flugval. Marcus val faller på en liten brun dagslända som dagen innan gett honom en fin öring på 1,5kg. Han vadar i position och provar ett kast. Den lilla bruna driftar perfekt i strömkanten och öringen går upp i ett snabbt vak. Marcus gör mothugg men missar. Han utbrister ”Fan, jag kände den”. Vi båda blir tysta av förtvivlan över den förlorade öringen. Sekunden senare vakar han igen. Vad är det som händer? Öring brukar sällan eller aldrig vara intresserad efter en liten rispa av kroken. Marcus låter öringen vaka in sig ordentligt innan han prövar igen. Ett kast senare och ett högklassigt mothugg så sitter den. Med raketfart sätter öringen fart nedströms i den hårdare strömmen och lossnar. Nåja, vi fick i alla fall se de prickiga. De är ju ändå här, flera vak avlöser varandra längre upp i poolen. Nöjda konstaterar vi i alla fall att gräset är grönare på andra sidan!

DSC_0214

Vi hittar några fiskar som är inom kastavstånd. 45min passerar med otaliga kast, missade mothugg och head n tail vakande öringar. Det är svårt att få till den där perfekta driften många av öringarna i Gimån kräver. Poolen vi står vid är riktigt djup på sina ställen och på andra sidan står två fina öringar som vi inte har en möjlighet att komma åt. Jag ger tillslut upp fisken jag kastat på och beslutar mig för att riskera ännu ett klädbyte och försöka ta mig över. Marcus har redan provat och det gick inte vägen.

Jag tar mig tillslut över. jag har blivit blöt men förhoppningsvis är det värt mödan.

Smyger mig upp bakom en stor sten där den ena öringen vakar bara 5m uppströms mellan två lite mindre stenar. Ibland tar den en dun och ibland ser jag inte vad den tar. Flera nykläckta dagsländor flyter förbi utan att bli uppätna. Valet faller på en ljus F-fly i #16 med stjärtspröt. F-fly är en fluga vissa hyllar högt. Jag har aldrig blivit riktigt övertygad av den men i brist på annat faller ändå valet på den.

Repar av lite lina från rullen och gör mitt första kast. Flugan landar 2m uppströms fisken och flyter långsamt med strömmen. I ett litet ”sippande” försvinner min F-fly. Ett lugnt mothugg följs av fast fisk. Öringen blir galen och gör ett ordentligt luftsprång. Jag fryser till is då det visar sig att den öringen jag tippat var runt kilot snarare är av dubbla storleken. Jag fightar fisken stenhårt med rädslan för stockar och sten som ligger över hela botten.

Fight gimån

DSC_0510 zoomad

En blandning av skräck och nervositet går tillslut över till ren och skär glädje när öringen glider in i håvgarnet. Det efterföljande skriket hördes efter senare berättelser 700m nedströms där resten av sällskapet hållt till.

DSC_0534

Vågen stannar på 1,9kg, lyckan är total och F-fly har förtjänat en hedersplats i flugasken.

// Foton av Marcus och text av Karl

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *