Blöt, svettig och glädjetårar

Säsongen är sen i södra jämtland. Öringarna och harrarna i Gimån verkar ännu lite senare. Flera arter av dagsländor kläcker i bra antal. Så pass bra att det borde vara mer aktivitet än vad det är. En harr vakar stabilt men är helt omöjlig att tas med. Seglet vajar lugnt i strömmen när harren går upp slött och tar de nykläckta sländorna som är påväg att passera. Tiotalet dagsländemönster har driftat perfekt över ståndplatsen utan en tillstymmelse av intresse.

Efter lite diskussion med Marcus så beslöt vi oss för att ge upp den frossande harren och söka oss uppströms, till en avlägsen pool i hopp om att gräset är grönare där. Detta är mitt fjärde besök vid Gimån. Anledningen till att jag inte har varit just på denna sträcka beror till stor del av de stora stenar och stockar med anor från den forna flottningstider. Vadningen är med andra ord inte av lättaste karaktär. Till följd av detta hade redan ett klädbyte skett tidigare under dagen. De som varit här vet vad jag pratar om. En vadarstav är att rekomendera!

Svettiga och trötta i benen efter att ha avverkat närmare 300m bland stockar och sten, smyger vi oss fram runt den ö som isolerar denna plats. Vi spanar förhoppningsfullt uppströms.

Marcus upptäcker direkt ett vak i en strömkant. Vi stannar till och pustar ut ett tag samtidigt som det förs diskussion om flugval. Marcus val faller på en liten brun dagslända som dagen innan gett honom en fin öring på 1,5kg. Han vadar i position och provar ett kast. Den lilla bruna driftar perfekt i strömkanten och öringen går upp i ett snabbt vak. Marcus gör mothugg men missar. Han utbrister ”Fan, jag kände den”. Vi båda blir tysta av förtvivlan över den förlorade öringen. Sekunden senare vakar han igen. Vad är det som händer? Öring brukar sällan eller aldrig vara intresserad efter en liten rispa av kroken. Marcus låter öringen vaka in sig ordentligt innan han prövar igen. Ett kast senare och ett högklassigt mothugg så sitter den. Med raketfart sätter öringen fart nedströms i den hårdare strömmen och lossnar. Nåja, vi fick i alla fall se de prickiga. De är ju ändå här, flera vak avlöser varandra längre upp i poolen. Nöjda konstaterar vi i alla fall att gräset är grönare på andra sidan!

DSC_0214

Vi hittar några fiskar som är inom kastavstånd. 45min passerar med otaliga kast, missade mothugg och head n tail vakande öringar. Det är svårt att få till den där perfekta driften många av öringarna i Gimån kräver. Poolen vi står vid är riktigt djup på sina ställen och på andra sidan står två fina öringar som vi inte har en möjlighet att komma åt. Jag ger tillslut upp fisken jag kastat på och beslutar mig för att riskera ännu ett klädbyte och försöka ta mig över. Marcus har redan provat och det gick inte vägen.

Jag tar mig tillslut över. jag har blivit blöt men förhoppningsvis är det värt mödan.

Smyger mig upp bakom en stor sten där den ena öringen vakar bara 5m uppströms mellan två lite mindre stenar. Ibland tar den en dun och ibland ser jag inte vad den tar. Flera nykläckta dagsländor flyter förbi utan att bli uppätna. Valet faller på en ljus F-fly i #16 med stjärtspröt. F-fly är en fluga vissa hyllar högt. Jag har aldrig blivit riktigt övertygad av den men i brist på annat faller ändå valet på den.

Repar av lite lina från rullen och gör mitt första kast. Flugan landar 2m uppströms fisken och flyter långsamt med strömmen. I ett litet ”sippande” försvinner min F-fly. Ett lugnt mothugg följs av fast fisk. Öringen blir galen och gör ett ordentligt luftsprång. Jag fryser till is då det visar sig att den öringen jag tippat var runt kilot snarare är av dubbla storleken. Jag fightar fisken stenhårt med rädslan för stockar och sten som ligger över hela botten.

Fight gimån

DSC_0510 zoomad

En blandning av skräck och nervositet går tillslut över till ren och skär glädje när öringen glider in i håvgarnet. Det efterföljande skriket hördes efter senare berättelser 700m nedströms där resten av sällskapet hållt till.

DSC_0534

Vågen stannar på 1,9kg, lyckan är total och F-fly har förtjänat en hedersplats i flugasken.

// Foton av Marcus och text av Karl

 

Öringvak

IMG_7379

 

Solen står högt och dagsländorna av det större slaget, i detta fall Danica har precis börjat ta sig genom ytfilmen. För att få bättre översikt över Öringåns vatten sätter mig på en sten. Hinner inte mer än att sätta mig första jag ser är ett tungt men ändå försiktigt vak. Vad som händer i kroppen just då vet jag inte exakt, men den känslan slår det mesta. Adrenalinet slår iaf i taket. Sekunderna innan var jag en lugn och sansad person, men på en hundradel så slår det om och nu är nerver och känslor utanpå kroppen. Börjar fumla med grejer och skulle någon se mig skulle jag nog tas för överförfriskad, när jag staplande på hala stenar försöker vada mig i position. I normala fall så är detta tillstånd något negativt. Att med puls som efter ett löppass och en hjärna tillfälligt ur funktion, så skulle många ifrågasätta sin hälsa, men i denna stund känner jag mig mer levande än någonsin. Jag lyckas efter en del trassel och viss tur kroka denna fisk, en fisk som visar sig vara betydligt större än vad jag trott, 49cm!

 

IMG_7434

 

Det fångas flera fina fiskar denna kväll och nervösa kamper utspelar sig och det är definitivt inte är förutbestämt vem som ska gå vinnande ur dessa kamper. I slutänden blir detta en oförglömlig eftermiddag och glädjen jag känner tillsammans med fiskevännerna slår det mesta. Bortsett från en sak, känslostormen som uppstår när man ser öringvaket, den känslan slår den inte.

//Mathias

Dubbelvaket, en lågoddsare.

IMG_4948

Det är en ljummen försommarkväll. Jag har precis apterat kaffekoppen i näven och sitter nu och spanar. Hemmasjön ligger nästan blank men Regnbågarna lyser än så länge med sin frånvaro. Insektslivet är inte på sitt bästa. Att det är vindstilla och ganska behaglig temp i luften verkar inte hjälpa till nämnvärt. Denna våren 2015 går iofs till historien som en av dom sämsta, så insektslivet är långt efter det normala. Endast några ensamma fjädermygg cirkulerar över ytan.

Efter en stund så kommer iaf första vaket och snabbt därefter ett till, lite längre bort. Mina något obehagliga tankar om nymffiske som jag haft, är nu som bortblåsta. Börjar istället fundera kring kläckare eller fullfjädrad insekt. Det landar i en liten svart Klinkhammer strl 16 och nu ska jag bara vänta in en lämplig fisk. Väntar… Sitter länge och väntar, men inte ett vak så långt ögat når. Det går kanske en halvtimme, men tillslut så kommer det. Dock så upprepar sig historien. Två vak som avlöser varandra, men helt avskilda från varandra. Vad är oddsen!!? Sitter och känner en irriterande frustration över detta fenomen. Kvällen fortlöper och bara nåt enstaka vak är vad sjön kan erbjuda.

Nu  är det inte så att det är första gången detta händer, utan kanske den hundrade gången. Dubbelvaket av två helt skilda fiskar, vad är chansen egentligen? Tydligen större än att vinna på lotto. När detta hänt så många gånger, så borde jag genom åren blivit lite klokare kring detta fenomen. Men inte! Istället har dubbelvaket blivit ett av dom saker som bara blivit mer mystiskt för var gång det händer. Antar att det nog handlar om slumpen. Men säger som Leif GW, jag avskyr slumpen.

//Mathias